Due for publication (print only) on 15 December 2005, when it can be purchased from:
The Publisher or
adlibris.com | Bokus bokhandel | netbokhandeln.com | cdon.com
SF-bokhandelns startsida | Or try pestering your favourite book shop for a copy!

Kapitel 1
Faror i vildmarken

Peter suckade besviket när han tittade på det suddiga fotografiet av en ung kvinna, som höll en några veckor gammal baby i famnen. Kvinnan var Peters mamma, Marian, som omkommit i en bilolycka när han var fem år gammal. Han hade just upptäckt att moster Angelas enda likhet med sin tvillingsyster var det ljusa håret och de grå ögonen, som Peter själv hade ärvt. Moster Angelas ansikte var smalt och avlångt medan kvinnan på fotot hade ett litet, ungdomligt rundat ansikte.

      Han ryckte till när han märkte att mostern kommit in i sovrummet, där han höll på att packa upp. Hon stod bakom honom och tittade över hans axel på fotografiet. När han vände sig mot henne blev han förvånad och nästan skrämd: hon hade fått ett spänt drag över munnen och en svag rodnad täckte de framträdande kindbenen.

      Ett ögonblick verkade luften vibrera av spänning och han fick en stark känsla av att mostern var förargad. Tänk att hon kunde låta honom få veta så tydligt vad hon kände utan att säga ett ord!

      Men när deras blickar möttes såg han att Angela Merrilyn i själva verket kämpade för att dölja sin sorg. Efter åtta år hade hon alltså fortfarande inte kommit över sin tvillingsysters död. Kanske var det därför som han och hans styvfar inte träffat henne sedan dess. Det fick honom att tycka ännu bättre om henne än vad han gjort vid deras första möte för en knapp halvtimme sedan, då han anlänt från Wellington för att bo hos henne medan hans styvfar var i Australien i affärer.

      “Kanske moster hellre vill att jag gömmer undan det?” föreslog han och pekade på fotot.

      Angela såg förvånad ut. Hon gav honom ett snett leende och klappade honom på axeln.

      “Rart av dig att vara så hänsynsfull.” Hon tittade igen på fotografiet med rynkad panna. “Kanske är det lika bra.” Hennes blick var full av saknad när han stoppade ner fotot i en tom låda. Under några sekunder tog hon inte ögonen från den stängda lådan, och den eftertänksamma rynkan i pannan återvände. Plötsligt tycktes hon komma ihåg varför hon kommit. “När du har slutat packa upp, kan du komma och få lite lunch—du måste vara utsvulten. Din morbror Paul kommer hem när som helst.”

      Medan hon pratade öppnades ytterdörren. De hade varit så upptagna att de inte hört bilen komma. Efter några långa kliv var Peters morbror framme vid dörren till sovrummet, och Peter såg upp i ett par glittrande mörka ögon, vars ägare tycktes kunna läsa ens innersta tankar. ögonen låg djupt under buskiga ögonbryn i ett magert ansikte som kröntes av ostyriga mörka lockar.

      “Så det här är alltså unge Peter FitzArthur, systersonen som du inte låtit mig veta något om under alla dessa år”, bannade nykomlingen sin hustru, som inte svarade utan såg en smula irriterad ut vid den retsamma anmärkningen.

      Peter hade rest sig upp vid morbroderns ankomst—Paul Merrilyn var den sortens människa som krävde respekt—och hans hand vilade nu i den reslige mannens varma grepp.

      “Trevligt att träffas, Peter.” Morbror Pauls röst var mörk och fyllig.

      Peter kände sig en smula besvärad av morbroderns granskning. Snabbt visade han sin hund som moster Angela motvilligt låtit honom ta med sig. Det var en magnifik tysk fårhund som hade iakttagit allting med huvudet vilande på tassarna, men som nu satte sig upp så fort morbror Paul kom närmare. “Det här är Dreyfus.”

      Efter moget övervägande lyfte Dreyfus sin högra tass. Morbror Paul släppte Peters hand och tog tassen, medan han utsatte hunden för samma grundliga granskning som han givit Peter. Dreyfus såg honom i ögonen en lång stund innan han tittade bort.

      Morbror Paul släppte tassen och vände sig mot Peter med ett pojkaktigt grin. Peter fick ett konstigt intryck av att morbrodern var lättad—som om han fruktat att både pojken och hunden skulle ha saknat något som inte Peter kunde förstå vad det var.

      “Jo, ni duger. Ni duger mycket bra båda två”, var hans egendomliga kommentar, innan han vände sig om och gick uppför trappan till övervåningen.

      Medan moster Angela serverade lunchen som bestod av hemlagad pizza och scones berättade hon de senaste nyheterna för sin man. “De båda pojkarna som försvunnit efter skolan har inte hittats. Det är fortfarande två veckor kvar på terminen och polisen varnar barn för att prata med främlingar och råder dem att gå raka vägen hem. De måste ana ugglor i mossen.”

      Till Peters överraskning fick hustruns ord morbror Pauls ansikte att fyllas med avsky och fruktan. “Vilka barn? Jag visste inte att några barn var försvunna.” Ett ögonblick såg han blek och tagen ut. Sedan var det som om en mask lade sig över ansiktet på honom och gjorde det helt uttryckslöst.

      Det var moster Angelas tur att se förvånad ut. ”Det har varit på nyheterna mer än en gång. Polisen har inga spår. Ingen såg pojkarna tillsammans med någon som verkade misstänkt, eller med någon främling överhuvudtaget. De bara försvann—två pojkar i Peters ålder: Jamie och John Evans. De bor vid bukten också. Jag har en känsla av att jag borde känna till dem, men jag är säker på att jag inte ens har sett dem.”

      Hon satt och rynkade pannan ett tag som om hon försökte komma ihåg något. Morbror Paul såg också tankfull ut. Ingen tycktes intressera sig för att äta.

      Plötsligt rusade Angela upp från bordet med handen om pannan och höll nästan på att välta stolen. “Förlåt, men jag har fått sådana anfall av huvudvärk på sista tiden, och nu är ett till på väg. Jag måste gå och lägga mig.”

      Under tystnad såg Paul henne lämna rummet. Sedan reste han sig plötsligt och började bära ut den halvätna lunchen. Inom några minuter hade han åkt iväg till sitt arbete utan att ha sagt mer än något enstaka ord till sin unge gäst. Peter å sin sida hade för mycket respekt för sin morbror för att bryta den djupa tystnaden mellan dem.

      När bilen försvunnit från uppfarten såg Peter på Dreyfus. “Moster Angela vill inte att vi ska väsnas inomhus, så vi kan lika gärna gå på upptäcktsfärd.” Pojke och hund sprang nerför vägen på ena sidan av huset. Med Dreyfus först sprang Peter över gräset fram till snårskogen. Efter trångboddheten i ett hyreshus i Wellington var det härligt att ha så mycket utrymme nära hemmet att träna och leka med Dreyfus på.

      Till sin förtjusning hittade han början på en igenväxt stig längst ner på gräsmattan. Dreyfus satte genast iväg längs den Just som Peter tänkte följa efter fick han en kuslig känsla av att någon iakttog honom. Om det funnits någon på stigen längre fram skulle Dreyfus ha skällt, tänkte han. Men trots hundens tystnad kvarstod den obehagliga känslan av att vara bevakad. Han svängde runt och såg sig om mot gräsmattan, och hans blickar drogs till de två stora fönstren på baksidan av huset. Sedan skrattade han lättad, för där vid vardagsrumsfönstret stod moster Angela. Han vinkade till henne. Hon höjde sin egen hand, innan hon försvann.

      Peter återvände till stigen, medveten om att han inte kunde höra Dreyfus längre. Han skyndade på stegen, ropade på hunden och förväntade sig att få se honom uppenbara sig på stigen framför sig inom ett par sekunder. Men Dreyfus, som normalt var mycket lydig, kom inte. Han kom fortfarande inte när Peter, som upptäckte att stigen inte var igenväxt längre, började springa samtidigt som han ropade högt.

      När ekot efter hans rop tystnade stannade han och ansträngde sig för att uppfatta några ljud. Men allting var dödstyst. Inte ens en vindpust prasslade i löven. Allt han kunde höra var sina egna hjärtslag. Brukade det vara så här tyst? Med så många tallar, akacior och andra exotiska växter bland mossor och ormbunkar borde det ju finnas gott om vilda djur—några lövsångare, insekter eller smågnagare. Men var fanns de? För att inte tala om skator, sparvar och andra vanliga fåglar… Visst borde det höras fågelsång så här års?

      Trots frånvaron av vind var det kyligt runt omkring honom. I samma ögonblick kände han att det var onaturligt kyligt och mörkt ute trots sommarkvällen. Det var något som inte var som det skulle. Han kunde känna det i luften—något skevt som inte gick att ta på.

      Och den konstiga vissheten om att vara iakttagen hade kommit tillbaka. Hans blickar undersökte den dystra omgivningen, men det fanns ingen där. Ovanför den den vanliga undervegetationen såg han bara träd och lövsly, stora trädormbunkar och klängväxter. Han greps av skräck. Nästa rop på Dreyfus blev till en hes viskning…

      Viskningen tystades när en stark arm grep honom bakifrån. Samtidigt lade sig en stor hand över hans mun och huvudet drogs bakåt mot en kraftig bringa. En röst väste i hans öra. ”Håll käften, din beskäftiga snorunge! Du väcker ju upp hela grannskapet.”

      Peters första instinkt var att bita i handen. Men han kunde inte öppna käkarna tillräckligt mycket, eftersom en stor tumme pressade ihop hakan. Han försökte kämpa emot, men armen som höll honom var otroligt stark. Den höll ett hårt tag om hans båda armar. I ren desperation sparkade han mannen på smalbenen.

      Till sin tillfredsställelse fick han höra ett väsande andetag. Mannen spottade ur sig en massa otidigheter och kastade Peter platt på magen. Angriparen hamnade ovanpå honom med hela sin tyngd och pressade luften ur hans lungor. Han lyckades lyfta på huvudet och öppna munnen, men med all den där vikten på lungorna kunde han inte dra in tillräckligt med luft för att skrika. En trasa—lortig och illaluktande—trycktes in i hans öppna mun. Det gjorde ont i skuldrorna när händerna pressades ihop och bands bakom ryggen. Sedan blev allt mörkt när en säck träddes över hans huvud och bands fast. Mannen slängde säcken över axeln som om Peter inte vägde mer än en säck potatis.

      Efteråt förstod Peter att hans minne av färden måste blivit felaktigt. Skräcken gjorde att att den verkade oändlig—fast han räknade ut att den inte kunde ha tagit mer än fem minuter. Men han glömde aldrig vilken smärtsamt skumpande och skrämmande färd det hade varit.

      Mot slutet måste de ha lämnat stigen, för Peter hörde prasslet, när mannen banade väg genom undervegetationen. Utan förvarning slängdes han ner på marken. Mannen slet av honom säcken med omilda händer och band ihop benen, innan han band ihop händerna på nytt framför honom. Med samma råhet plockades han upp och slängdes på något som verkade vara en träbänk.

      Först då märkte Peter att det inte längre var mörkt. Men ljuset—två lågor som reste sig på ömse sidor om huvudet—bländade honom till att börja med. Sedan såg han vad det var för ljus: två tjocka svarta vaxljus, så nära att han kunde känna värmen, men inte se mycket bakom dem. Han var medveten om rörelser och ett prasslande ljud bakom en av lågorna.

      Plötsligt stod mannen bredvid honom, klädd i någon slags mörk, fladdrande utstyrsel. Han talade sakta och med mild röst—och av någon anledning var den tonen ännu mera olycksbådande.

      “Jag tror det är dags att ta bort den där munkavlen. Du kommer inte att skrika nu. Min mästare vill ta reda på om du är den som alla väntar på. De andra är inte det, men vi vet att att de har ett samband. Om du är Den rätte är det otur för dig, för vi måste… hindra dig.”

      Den tydliga pausen fick Peters hud att knottra sig av skräck.

      En stor hand landade i hans ansikte. Munkavlen slets bort med sådan våldsamhet, att hans huvud slog i träet. Han försökte skrika, men fann att han inte kunde röra sig och inte ens öppna munnen. Grottan tycktes simma runt honom. Vaxljusen började ryka. Lågorna dansade och växte sig större och större. Röken omgav honom som en dimma. En stank av ruttnande kött fyllde hans näsborrar och med den växte hans fasa.

      Mannen gav ifrån sig ett högt rop: “Redo, mästare.”

      Och nu upptäckte Peter orsaken till stanken. Paralyserad av skräck såg han en stor spindel närma sig honom. Han var inte den typen som blir rädd för krypande och krälande varelser—när han var yngre hade han varit fascinerad av dem. Men under en semester i Australien hade han blivit biten av en spindel och nästan dött. I åratal efteråt hade spindlar gett honom mardrömmar. Och den här var större än en vuxen man. Vart och ett av benen var lika tjockt som Peters kropp. Dess rörelser var långsamma och hotande, men det berodde inte på att den var för ovig för snabba rörelser. Med fruktansvärd klarsyn insåg Peter, att den kunde rusa fram kvickare än en kobra kunde hugga.

     

      Röken från ljusen omgav varelsen som en smekning. Peter kunde bara se på när den kom närmare och stanken ökade. När monstret stannade till helt nära, var det som om någonting brast inom honom. Han öppnade munnen och skrek. Genom skriket tyckte han sig höra några få toner av en klocka—som musik. Händer tog tag i honom från båda sidor. Milda händer och hårda händer slet och drog i honom. Sedan knuffade den hårda handen honom—eller föll han? Det kändes som om han ramlade ner i en mörk grop. Han slog i botten med en duns. Där låg han en stund, kippande efter andan och halvt medvetslös.

      När han vaknade till låg han framstupa i en liten glänta i snårskogen. Det första han såg var spindeln, som kravlade upp från baksidan av handen mot armen. Fastän den hade krympt till ett tefats storlek, var det ändå den största spindel han någonsin sett. Det var först senare som han förstod att det varit en harmlös jägarspindel från Australien, som brukade kallas Avondalespindel. Med en flämtning skakade han av sig varelsen, och till hans lättnad kravlade den sig iväg i undervegetationen.

      Peter satte sig upp och rörde vid huvudet, där en bula hade bildats. Men den glömde han snabbt, när han plötsligt kunde höra den konstiga klockan, som påminde om musiken han hört i grottan. Den var svag, och han ansträngde sina öron för att fundera ut vad det var som åstadkom den. Sedan var den borta. Runt omkring honom mörknade det. Av någon orsak kom han på sig själv med att längta efter att få höra musiken igen, men allt var tyst.

      Han såg sig omkring. Det oroade honom att inte ha reda på var han befann sig. Han reste sig i hopp om att känna igen sig, men lyckades bara ta sig fram till ett träd, där han kräktes häftigt.

      Han hade knappt hunnit hämta sig lite, då ett prasslande ljud fick honom att försöka röra på sig. Just som han letade efter ett gömställe, möttes han av en mycket efterlängtad syn.

      Dreyfus!

      Ett ögonblick senare höll den flåsande hunden på att kvävas i famnen på sin unge husse. Han besvarade vänligheten genom att slicka bort svetten från Peters ansikte med sin stora, våta tunga. Till Peters bestörtning bet hunden tag i skjortärmen och började dra honom längs stigen. Dreyfus släppte honom inte förrän de kom ut på gräsmattan längst ner på Merrilyns tomt, och Peter upptäckte till sin förvåning att det redan hunnit bli tidig kväll.

      För att förklara varför han såg ut som han gjorde, berättade han för sin moster och morbror att han halkat omkull och slagit sig. Angela pysslade om honom som en orolig hönsmamma, medan Paul kikade över sin tidning med rynkad panna och ogillande min. Höll den där allvarliga främlingen som var hans morbror på att ändra uppfattning om honom? Peter var förvånad över hur mycket det betydde för honom att morbrodern gillade honom.

      Han fick en orolig natt full av egendomliga drömmar. Hade det inte varit för drömmarna skulle han ha påstått att han inte sovit alls. Särskilt en dröm var så levande, att han måste övertala sig själv om och om igen att det bara var en dröm. I drömmen såg han en reslig man i en lång, blåsvart kåpa. Fastän det var mörkt, var gestalten omgiven av ljus. Peter kunde inte lista ut var ljuset kom ifrån, och ett tag trodde han att det kom från mannen själv. Sedan rörde sig mannen och Peter såg en bit av fullmånen bakom mannens huvud. Han såg ut att stå bredvid ett hus av sten. Peter kunde skymta en mängd sten till höger om mannen.

      Gestalten var omgiven av dimmor, som delvis skymde både mannen och månen. Mannen tog några steg framåt och knastrandet från skorna hördes tydligt i den overkliga, förtrollade natten. Dimman skingrades något, och Peter blev rädd, när han upptäckte att mannen tittade rakt på honom.

      Mannen yttrade med djup och overklig röst: ”När fullmånen lyser vid vintersolståndet, kommer Den ondes styrka att vara tillräckligt stor för att kunna vinna striden, innan den första kampen har börjat. Men du och jag skall vara där för att hindra honom. Kom ihåg, Peter, vi ska båda vara där… vi ska vara där… vi ska vara där.”

      Gestalten bleknade bort och Peter vaknade till och muttrade “vi ska vara där”, medan Dreyfus oroligt slickade honom i ansiktet. Det tog en stund innan Peter kunde övertala hunden att lugna sig.

      Peter somnade igen. Den här gången sov han tills hans moster väckte honom och undrade om han skulle sova hela dagen, eller om han ville äta frukost. Eftersom det var lördag och verkade bli mycket varmt, föreslog Angela att de skulle tillbringa dagen på stranden och ta med matsäck.

      “I så fall”, sa morbror Paul torrt, ”är det bäst vi tar bilen. Jag tycker faktiskt inte det är särskilt tilltalande att släpa på en matsäckskorg hela vägen till stranden.”

      Angela såg förargad ut. “Du skulle väl vara den förste som klagade, om jag bara tagit med ett par torra smörgåsar och en té-termos.”

      Paul skrattade. “Vad får vi då?”

      “Jag har ett par ostpajer i frysen. Jag kan värma småbröd i ugnen. Det finns skinka och kyckling och några tomater och ett salladshuvud i kylskåpet, och jag kan hårdkoka ett par ägg och gratinera lite ost. Dessutom finns det en hembakad sockerkaka som jag kan tina upp.”

      Morbror Paul skrattade igen. “En fest värdig en konung. Jag ska lägga lite kallt vin i kylväskan och en flaska läsk åt Peter. När är det högvatten, förresten?”

      “Inte förrän klockan två. Så vi kan lika gärna ge oss iväg vid lunchtid.”

      “Kan Dreyfus och jag gå nu?” frågade Peter.”Det vill säga, om inte moster Angela vill ha hjälp med picknicken”, la han till.

      Angela skrattade. “Ge dig iväg, bara. Jag skulle tro att jag kan tina upp bröd, pastej och sockerkaka utan din hjälp.”

      Peter log, och han och Dreyfus gav sig iväg med buller och bång nerför trappan.

      “Se till att du smörjer in dig ordentligt med sololja”, ropade Angela efter honom.

      “Det ska jag.”

      Strax efteråt slog ytterdörren igen bakom Peter, och han och Dreyfus satte kurs mot uppfartsvägen och lämnade Angela till sina bestyr.

När Peter kom fram till stranden, där tidvattnet var för långt ute för att man skulle kunna simma, hittade han en pinne och kastade den åt Dreyfus. På så sätt kom de längre och längre bort från badstranden, tills klubbhuset och piren var utom synhåll. Peter och Dreyfus var ensamma i sin egen värld—en värld gjord speciellt för hundar, där Dreyfus mådde som en prins och blev smutsigare för varje sekund. Peter stod och tittade på, när hunden för hundrade gången som galen rusade efter pinnen, som hamnat bland några klippblock nära snårskogen. Dreyfus viftade ivrigt på svansen tills han, strax innan han fick tag i pinnen, stelnade till. Han stack svansen mellan benen och la öronen bakåt, när han uppfångade en vittring som han uppenbarligen inte gillade. Med sänkt huvud började han följa ett osynligt spår.

      Peter följde efter, eftersom han visste att det var lönlöst att ropa på honom. Dreyfus hade hittat en igenväxt stig—tydligen någons privata väg till stranden. Moster Angela hade berättat för honom, att reservatet, känt som Avondale South Domain, administrerades av styrelsen för Auckland City Council, som brukade hålla de allmänna vägarna i gott skick. Men ingen hade försökt rensa den här stigen. Högt gräs sträckte sig in från båda sidor, och i dåligt väder var den säkert förrädisk och svårframkomlig. För tillfället fanns det hala, blöta partier, och slingrande ormbunkar som växte tätt längs dikena var starka nog för att bringa de oförsiktiga på fall.

      Stigen ledde fram till en bredare väg med mindre växtlighet. Till höger gick den nedför och Peter fick syn på en trappa. Rakt framför honom fanns en annan smal stig som ledde genom glesare grönska in i någons trädgård. Mellan två skrangliga träd såg Peter baksidan av ett hus. Nyfiket gick han närmare. Den brant sluttande gräsmattan var igenväxt och full av ogräs, och någon hade trampat upp en stig genom vegetationen. Ovanför ogräs och sly kunde Peter se huset, en tvåvånings trävilla med många utsprång. Det verkade ha forslats dit och placerats på kullens högsta punkt, vilket gjorde att det såg smalare ut än det var. Fastän huset var i bättre skick än trädgården, verkade det rynka pannan med misstänksamt gloende fönster åt Peter. Han kände en oemotståndlig lust att gå närmare men lyckades motstå husets dragningskraft eftersom han ville få syn på hunden. När han dök ut på den bredare vägen upptäckte han genast att Dreyfus, som nosat på marken i korsningen, var utom synhåll. Han skyndade vidare utmed den breda vägen bort från huset för att hitta Dreyfus.

      Han hade hunnit en bra bit, innan han såg hunden. Denna gång nosade Dreyfus vid början av en smal stig, som vek av från vägen och ledde bort från husen och ner mot stranden. Dreyfus sniffade längs stigen och stannade sedan vid ett ställe som var fullt av hängande ormbunksrevor och andra växter. Utan synbar orsak kände Peter hur nackhåren reste sig.

      “Dreyfus.”

      Men Dreyfus reagerade inte. Han försvann in i de täta snåren. Peter följde efter. Till sin stora förvåning fann han sig stå framför den trånga ingången till en grotta.

      I samma ögonblick förstod han var han befann sig. Men innan han kunde tvinga sig att gå därifrån hördes ett egendomligt ljud—en hög, vacker röst—som kom inifrån grottan.

      “Pie Jesu, Domine, dona eis reqiem…“

      Sången darrade, som om om sångaren var nervös. Rösten tillhörde en pojke, som sjöng med ett uttryck man sällan hört.

      Förhållandet att personen inne i grottan inte var äldre än han själv, gjorde ingenting för att dämpa Peters rädsla. Håret på huvudet kändes fortfarande som nålar mot huden. Dreyfus såg dubbelt så stor ut. Sedan rörde sig hunden.

      “Nej, Dreyfus!” För sent: Dreyfus försvann genom grottöppningen.Peter tvingade sig att följa efter. När han sträckte sig fram i halvmörkret fick han tag i Dreyfus svans.

      “Stanna, Dreyfus,” viskade han.”Vänta!”

      Hunden låg hopkrupen på golvet och tänkte tydligen inte flytta på sig. Han gnällde tyst. Peter stack handen i fickan och tog fram tändsticksasken, som han alltid brukade ha med sig. Som hastigast släppte han taget om svansen, tände en sticka, stoppade tillbaka asken i fickan och tog tag i svansen igen.

      Sången började ändra sig. Det kom pauser mellan orden och fraser som inte hörde till musiken. Sångaren tystnade.

      “Vem är det?” frågade en liten darrande röst. “Vem är där?”

      “Vem är du?” ropade Peter.

      Det kom en undertryckt snyftning och ett skrapande ljud. Sedan ljöd den andra rösten, stark och klar: ”Se upp! Cerberus vaktar oss!”

      Men det var för sent. Vid ropet inifrån grottan slet sig Dreyfus. Innan tändstickan bränt Peters fingrar så att han måste släppa den, såg han någonting som fick utropet av smärta att fastna i halsen av skräck. När Dreyfus rusade förbi honom, hoppade ett djur som verkade ha tre huvuden, fram ur grottans inre: en väldig hund med tre par röda, glödande ögon. Den högg Dreyfus i strupen. Båda djuren rullade runt i en morrande, bitande hög.

      Instinktivt rusade Peter fram för att hjälpa Dreyfus. Men samma instinkt varnade honom: det finns ingenting du kan göra. En pojke kan inte slåss mot en hop vilda hundar. Motvilligt drog han sig tillbaka igen. Han öppnade munnen för att skrika, men hans strupe kändes alltför torr. När ett skrik ekade och kom tillbaka runt honom, ökade bara ljudet av hans egen röst fasan. Grottan brast sönder av ljudets kraft. En röd ström av virvlande ljus fyllde luften. Hans skrik förvandlades till ett brummande ljud i hans öron. Grottans golv började smulas sönder under fötterna. “Dreyfus!” hörde han sig själv skrika genom larmet.